00.38
DET ÄR NU DU BORDE VARA HÄR HOS MIG SÅ JAG KAN HÖRA DIG ANDAS
vi måste ta oss här ifrån
ca 12 skoldagar kvar
tolv skoldagar
t o l v skoldagar
T O L V
var ska jag ta vägen sen???
jag har ingen aning
just nu går skolan en aning som på automatik, man får uppgifter, klagar över dem, får lite panik över dem, gör klart dem, lämnar in dem, får nya. lärarna visar varje lektion hur många lektioner i deras ämne vi har. de blir mindre och mindre, fem, fyra, tre.. själv är jag astrött på morgonen, går till skolan och försöker ta vara på tiden med mina älskade vänner, åker hem osv osv osv. det känns bra ändå. jag har snart gått ut gymnasiet. wow. förra sommaren tog min kusin studenten och tanken "nästa år är det min tur" kom upp och jag började nästan gråta av bara tanken. nu är det 33 dagar kvar till studenten. tills jag vaknar alldeles för tidigt på morgonen för att göra mig i ordning. tills jag sitter där på champagnefrukosten med min älskade klass. tills vi rör oss mot slottet. tills vi lyssnar på tal från varje klass. tills vi står där och väntar på att få springa ut. väntan på att ens namn ska ropas ut för alla att höra. för alla att höra att jag klarade det. jag klarade det efter allt slit. efter all panik över arbeten. efter alla tårar i ren frustration. efter allt jobb och slit och engagemang. efter de tre åren med den bästa klassen någonsin. efter allt man gjort de tre åren. allt man gått igenom. alla ska få höra att just jag, jag klarade det jag också. pirret. nervositeten. det är bara några sekunder kvar. sen springer jag ut på kullerstenen och skriker så mycket jag orkar. och alla ska se på mig och mina klasskamrater. och vi kommer vara så himla bäst. 33 dagar kvar.
tills dess vet jag inte vad jag gör. en sak jag vet att jag ska göra: klara den där mattekursen om det så är det sista jag gör. sen kan jag också börja slappna av. äntligen.
i övrigt funderar jag på att skriva en text om att älska sig själv. spännande, det blir nog bra. tills dess; pusshej.
ur mitt anteckningsblock
"Have you ever been in love? Horrible isn't it? It makes you so vulnerable. It opens your chest and it opens up your heart and it means that someone can get inside you and mess you up"
(citat från tumblr)
men hör av dig då
21.30
och jag ska sluta skriva dikter om dig för du är hundra procent inte kär i mig
19/4-14
12.08
have you ever been in love? isn't it horrible?
jag önskar att jag var
tillräckligt bra på att
skriva som jag vill så
att jag kunde uttrycka
allt som du får mig
känna. men så bra med
ord är jag inte. jag vet
inte om någon någonsin
kommer bli det heller.
hurry up, we're dreaming (meningslös töntig poesi??)
du är den efterhängsna koffeinsmaken på mina läppar
du är den jobbiga white boardpennan som aldrig riktigt suddas ut
du är målarfärgen som har fastnat i mina kläder och inte tvättas bort
du är den ensamma snöhögen som är kvar i tolv plusgrader och strålande sol
du är den enda meningen man kan i en låt som går runt och runt i huvudet
du är färgen som fastnar på tungan och är kvar i timmar efter man ätit godisen
alltid där, närvarande, försvinner aldrig
helt plötsligt skrev jag ut mitt år i ett blogginlägg
jag tänkte nu så här kvart i ett på natten att jag skulle fundera över det året som varit och på något sätt sammanfatta det i text och se vad jag kommer fram till.
om jag tittar tillbaka på året som varit så tänker jag på att jag mått rätt dåligt faktiskt. under en lång period där så var jag väldigt nere. hela jag var en annan person, jag mådde skit och jag var inte den genomglada emelie som jag brukar vara annars. och grejen är nog den att jag pressade mig väldigt mycket till att försöka må bättre. ständigt försöka tänka annorlunda och tänka att nej men det här är inte jag vad är det som händer så här ska det inte vara. men det var så. jag var så. och jag mådde så. då. då mådde jag så. och det var svårt för mig att acceptera, för självklart ville jag inte må så. men jag var tvungen att ge det tid. jag var tvungen att vänta till rätt tid att befinna mig på rätt plats för att det skulle ta en vändning för mig. och det gjorde det ju till slut. jag mår bättre nu, och människor säger igen att jag sprider glädje, och jag blir återigen ihågkommen för min glada personlighet, som det brukade vara. som jag vill att det ska vara.
men jag har inte bara bråkat med mig själv. jag har även lärt mig oerhört mycket av detta år. jag har insett vad jag står för. jag har upptäckt olika saker jag brinner och kämpar för. saker som intresserar mig och som utvecklar mig. som gör mig till en mer utbildad och smartare person. en människa som vill lära sig mer om saker och som börjar kunna lista ut saker och ting. vad jag vill med mitt liv. kanske inte vad jag vill jobba som eller vad jag ska utbilda mig till. men andra saker. så som vem jag vill vara. vad jag vill lära mig i och av livet. och det känns tryggt. jag känner mig trygg i mig själv och min tro. även om min tro vacklat och jag har halkat runt så har jag aldrig släppt taget om den. det kommer jag aldrig göra heller. det har jag lovat både mig själv och Honom. jag har saker under konstruktion i mitt liv, så som min självbild och om min framtid. men det får ta tid, och den här gången tänker jag låta det göra det.
jag har fått låtit andras lycka gått före min egen. jag har fått förbi se mig själv för att låta andra ta plats.
mitt tålamod har fått övats på rejält, men lika så hela jag. jag har varit under träning detta år. med mig själv, min självbild, mitt mod, min stabilitet i min tro. jag har fått träna ännu mer på att se saker ur olika perspektiv, och jag har fått öva upp min källkritik. källkritik både inom skolarbeten och i vanliga livet.
min syn på samhället kommer aldrig se likadant ut som det gjorde för ett år sen. när jag insåg det blev jag först skitarg och besviken, för just då mådde jag inte bra av den insikten. nu har den insikten gjort mig stark, och målmedveten. jag har fått tänka i större perspektiv, och inte endast på mig själv, och det har varit uppbyggande för många andra än bara mig själv.
men jag har fått varit med om fantastiska saker. och jag har även fått uppleva fantastiska saker. jag har fått se kärlek. glädje. upplevt min första riktiga konsert. jag har fått hoppa från sju meter från en klippa rakt ner i vattnet. jag har trott jag varit kär, och är fortfarande inte säker på om jag var det eller inte. antagligen inte, eller? jag har fått uppleva fantastiska vänskaper. jag fick gå på liseberg för första gången på sju år. jag åkte till stockholm med min en av mina finaste vänner helt utan föräldrar för första gången. jag har fått varit med om när Gud gjort fantasiska saker i människor. jag har fått varit med om hur det känns när det äntligen lönar sig efter att ha arbetat hårt med något samtidigt som man jobbat med sig själv och egentligen inte orkat med någonting. jag har skapat och återskapat starka band mellan mig och människor. jag har varit utomlands för allra första gången i mitt liv med min bästa vän. jag har fått uppleva rus i hela kroppen och fjärilar i magen. jag har fått upplevt lycka när det egentligen är ganska mörkt runt omkring. jag har fått varit med om och upplevt tusentals med saker. och det är jag så tacksam för. jag är så tacksam att livet fortsätter fastän att du inte vill. jag är tacksam över att jag är tacksam igen.
och även om det här året inte blev som jag ville till och från. och även om jag inte mått som jag velat under vissa perioder. även om saker och ting inte blev av och även om saker och ting hände som inte skulle hända. så är jag ändå här. den 27e december 01. 15 och är nöjd med det här året ändå. och vad mer kan man begära, egentligen?
hej
hej. jag har inte skrivit på ett tag. igen. men jag lever och jag mår bra. jag mår okej igen och jag känner igen mig själv. jag mår som jag ska och jag mår som jag vill. och det känns så bra.
22.14
det har gått över en månad sedan jag skrev här sist och jag var helt omedveten om att det gått så lång tid.
vardagen är som vanligt och skolan är både pest och kolera samtidigt som man inte kan välja den ena av.
pressen har följt med mig som min egna skugga och stressen och prestationsångesten har skrikit mig över axalarna PRESTERA MERA DU KAN BÄTTRE DU ÄR SÅ HIMLA DÅLIG FATTAR DU INTE ATT DU MÅSTE PRESTERA MER KOM IGEN DÅ PRESTERA DU KAN JU PRESTERA PRESTERA PRESTERA.
och någonstans där tappade jag kontrollen helt och bröt ihop framför oroliga föräldrar som älskar mig så mycket och vill mitt allra bästa och det vet jag så väl att det värker i hjärtat. och jag har slutat låtsas om att jag mår bra emellanåt för ibland mår jag inte bra. självklart mår jag bra men jag mår inte bra fastän att jag gör det. det är en himla berg och dalbana och balansgången i livet just nu är så himla svår att balansera. lovet kunde inte ha kommit lägligare och det kunde inte ha startat bättre. tillsammans med fyra andra fantastiska fina människor firade vi att emma överlevt sjutton år i denna värld (okej emelie låt lite mer dramatisk) med mat tårta bra musik och skratt så att det gjorde ont i magen. jag öppnade upp min blogg som funnits sen 2009 som fick mina vänner att vika sig av skratt och tårarna var nära att rinna över för att allt jag skrev var så himla roligt. jag har gjort det jag velat hittills på lovet och tagit allt i min egen takt för en gångs skull. fina människor får mig att återvända till glada emelie emellanåt och jag är så tacksam över det. för den där glada emelie behöver komma tillbaka, helst nyss. och denna glada emelie fyller om 32 dagar myndig och det ser hon fram emot. tills dess ska hon försöka klara av vardagen bäst det går.
18/9-13 17.29
jag har inte skrivit på ett tag.
jag har inte orkat, och det gör jag väl egentligen inte nu heller men jag känner att jag måste, och vill.
jag har hamnat i den där svackan igen, den där jag var i innan sommarlovet. då livet inte var roligt och allt var meningslöst. allt var jobbigt och tyngde ner axlarna. jag känner att det är på väg tillbaka igen och jag vet inte vad jag ska göra för att motverka det. för alla säger att man ska se det från den ljusa sidan och le lite mer och be andra om hjälp och gör det här och det här och det här så ska du se att det bli bra. men om man inte ens orkar då? då man har noll energi till att ens fråga om hjälp? då man försöker klara skolarbetet och livet i övrigt själv och märker att det faller isär men inte ens har energin att hålla det samman? när man vet att man skulle kunna ta tag i allt men det går liksom inte för du ligger hellre i sängen och gråter för att det är enklare än att försöka ta sig i kragen och faktiskt fixa allt. vad gör man då?
vad gör man när man faktiskt vet att det kan och kommer gå uppåt igen bara man ger det en chans men man ser det meningslöst just nu så varför ens försöka?
och hur förklarar man ens för någon hur det känns allra längst in? hur förklarar man de nervösa sammanbrotten inombords som redan börjat fastän att man bara gått en månad i skolan? hur förklarar man att det gör ont och allt är trassligt och förvirrande inom en fastän man vet att man egentligen har det bra? man gör det inte. för man vill ju inte vara den där som egentligen inte har några problem utan bara mår dåligt för tillfället. för egentligen har jag det ju bra och egentligen är jag ju glad. jag har bara varit ledsen ett tag. och det går ju över snart. för det säger ju de flesta. och det säger ju jag också. så det går ju över snart och då blir det ju bra igen. då kan jag bli den där glada igen som fått motivationen tillbaka och som sprider leenden istället för tomma blickar till människor. för de säger ju att det kommer bli bra igen.
22/8-13
och så var man tillbaka i skolan. tillbaka till rutiner och allt det som hör till. tillbaka till klassen. tillbaka.
och det känns rätt så bra ändå. för jag behövde få tillbaka mina rutiner. och allt det som hör till.
detta är mitt sista gymnasieår. sista året. s i s t a året. tiden försvann och snart står jag på flaket och skriker halsen av mig. jag längtar dit. det är lite mindre än ett år kvar tills dess. dock kommer även det året försvinna lika snabbt som de två tidigare åren. för snart är det sommar igen. så sa jag förra året. snart är det sommar igen. och nu är den över. och mitt sista år i gymnasiet har startat.
och det kommer bli så himla bra.
bland dunkande hjärtan och konfetti
så jag drog iväg i fem dagar. med mina vänner i en halvskabbig men ändå charmig husvagn. drog iväg och lämnade allt hemma.
och jag mår som bäst när jag är med dem. när jag får umgås med de som får mig känna mig älskad. som får mig känna mig betydelsefull. som ändå accepterar mig helt och fullt när de vet att jag inte är glad och på perfekt humör jämt. som orkar med mig trots att jag är jobbig.
och jag mår som bäst när jag är hemifrån. när jag får umgås med människor som på riktigt vill umgås med mig. som är intresserade av mig. och jag mår som bäst när jag får vara uppe sent på kvällarna. när jag får skratta tills jag skriker och bokstavligen få träningsvärk i magen av det. när jag får sitta bak på en av mina vänners pakethållare när vi cyklar genom festivalområdet och alla tittar på en. när vi köper fula mössor och nästan kissar på oss av skratt just för att vi blir så fula i dem. när jag får äta mat klockan halv ett på natten med mina vänner och snacka skit. när jag får dansa mig svettig sent in på natten. när jag får visa mina vänner hur mycket jag älskar dem. när jag får vara med i vettiga samtal. när jag får inse att livet är rätt vackert ändå. när jag får dansa och hoppa tills fötterna värker. när jag bara får dras med i den gemensamma rörelsen bland folkhavet under spelningar. när jag får skriksjunga till låtar tills rösten sviker. när konfettin klibbar fast på min svettiga hud.
när jag får kramas massa massa massa och bara andas. när jag får gråta när ingenting är bra. när jag får leva när livet är perfekt. då mår jag som bäst.
när jag får gå igenom livet med mina vänner. när jag får gå igenom livet med Gud. då spelar det ingen roll om det innehåller blod, svett och tårar. för med dem är jag hel. och med dem mår jag bäst.
4/8-13 16.31
Jag står där, mitt i folkmassan, över femhundra människor är runt omkring mig, och lovsjunger. Låt efter låt efter låt, och vi tröttnar aldrig. Energin är nästan elektrisk och tjuten, jubelropen och hyllningsorden efter låtarna, allt till Honom, är öronbedövande.
Och där står jag, mitt i folkmassan, och för första gången på länge känner jag att nu, äntligen, så lovsjunger jag från hjärtat igen. Efter all denna tid, med frågor, förbön, samtal, tankar och frustration, så har äntligen något lättat. Som jag visste att det skulle göra. Äntligen äntligen äntligen så känns det äkta igen. Så som det ska göra.
Och här, mitt ibland alla oss människor, sker det saker konstant. Brustna människor blir hela, djupa sår blir läkta, folk blir friska, människor får liv, hjärtan får något att slå för. Här, mitt ibland oss, rör sig någonting större än oss själva, större än vi kommer förstå. Det är överallt hela tiden och sprider en speciell stämning över platsen där vi är. Det är något annorlunda än vad vår värld har att ge. Det är tryggt.
Och nu efter all denna tid, efter denna jobbiga period, har det släppt. Jag har återupptäckt det jag upptäckt innan. Fått återuppleva det jag upplevt innan. Jag har fått komma tillbaka till dit jag en gång varit. Jag har fått förstå ännu en gång vad det verkligen handlar om. Att jag inte klarar mig själv. Att det inte ens handlar om mig. Och det spelar ingen roll vad jag tycker, känner eller vill. För det handlar om Honom. Det är Han som är grejen. Och det spelar ingen roll vad jag tycker om mig själv, för Han älskar mig oavsett vad.
Så efter denna vecka kommer jag hem igen, med ett lättare hjärta, ett bredare leende på läpparna och en större trygghet än innan. För det är så här det ska vara. Jag förstår inte hur jag ska klara mig utan det. Och det går inte heller. För det är inte meningen.
YOU HAVE ALWAYS WORN YOUR FLAWS UPON YOUR SLEEVE
Jag har spenderat fyra dagar i Göteborg. Fina vackra Göteborg. Där det finns fina öar och havet som aldrig tar slut. Där himlen inte är densamma som hemma och där vackra killar vandrar längs gatorna. Där Hönökonferensen hålls varje år där jag mötte upp med fina vänner. Göteborg, där bästa Håkan spelas lite överallt och mysiga restauranger ligger i hörnen av kvarteren. Där kärleksparen kysser varandra på gatorna och där det finns vackra hus precis överallt.
Göteborg, som gav mig en liten andningspaus och ett välbehövligt avbrott från tråkiga Örebro. Göteborg, som gav mig fina minnen fast på bild, och som jag äntligen fick återvända till efter sju års längtan tillbaka.
sena sommarkvällar och annat klyschigt
Bloggen ekar tom, men det gör inget för jag gör massa andra saker så jag hinner inte ens tänka på att skiva här. Jag har slutat sommarjobba och försöker carpa varje diem som kommer. Jag och några vänner tog en mopedtur till ett mysigt badställe och spenderade dagen där. Vi åt upp en halv vattenmelon tillsammans och försökte få en aning mörkare hudfärg.
Jag spenderade en annan dag på marieberg tillsammans med bästa Lovisa där jag införskaffade mig lite nytt, samt fick två gratisglassar av en clown (dvs glassgubben ni vet??)
Jag har blivit sönderbiten av både mygg och broms på benen när jag fotade Lovisa en fin sommarkväll, totally worth it med tanke på resultatet i bilderna.
Jag försöker helt enkelt ta in att det är sommarlov och sluta oroa mig över hur jag ska ha råd med både läger och festival för jag vet att det l ö s e r sig.
Och trots att livet är rätt bra just nu är det ändå något som saknas, något som ligger och skaver i mig, och har gjort det länge nu. Jag får skylla mig själv, för jag har inte tagit tag i det, trots att jag har tänkt en miljon gånger att jag måste. Jag ska. Jag måste. Och jag vet att jag kommer blir lättare och lyckligare efter det. Kanske så att den euforin över livet som jag kände förra året kommer tillbaka lite. Jag måste bara lätta lite på mitt hjärta.
18.05 4/7-13
I sommar vill jag dra iväg på en spontanpicknick. Jag vill bada i lannagruvan för första gången. Jag vill upptäcka ny musik och stanna uppe sent på kvällen. Så sent att kvällen blir till natt och natten blir till morgon. Jag vill dra ut på äventyr med mina vänner och dokumentera allt med min kamera. Jag vill skratta tills tårarna stiger upp i ögonen och magen värker. Jag vill kramas mycket, enormt mycket, och ha människor tätt tätt intill mig. Jag vill fynda i fina affärer och inreda mitt snart nya rum exakt så som jag vill. Jag vill fika ännu mer med bra och kloka vänner. Jag vill åka på läger och dra på festival. Jag vill sola. Jag vill våga ge modiga och uppmuntrande komplimanger. Jag vill skaffa mig en riktig klädstil som jag trivs i. Jag vill äta jordgubbar vid en hamn en sommarkväll och bara andas.
Men jag bara inte vill; jag ska.
(Jag vill våga mer)
(Jag vill kyssas)
00.42
alla ord som skrivits om dig
alla tankar som tillägnats dig
alla meningar som sagts om dig
de betyder ingenting längre
för på något sätt kom jag över dig
(även om det inte fanns något att komma över)
och jag vet inte hur det gick till
men orden skrivs inte längre
inga tankar tillägnas om dig
och meningarna de sägs inte mer
lättnaden sköljer över mig när jag står och vinkar av allt som en gång varit DU
nu fortsätter vi som vanligt
jag kommer inte missa det som varit
(även fastän att det inte ens fanns)
13/6-13
livet börjar sakta ta sin form igen
då man firat in sommaren med världens roligaste fest som slutade i nakenspring
där någon snodde min cider
och där man skreksjöng till håkan hellström inne i vardagsrummet
det börjar ta sin form igen
då man äntligen fått sova ut de timmarna man förlorat i skolan
då man firar sina två fantastiska kusiner på studenten och ryser av välbehag av tanken att "nästa år är det min tur"
då man har hem fina vänner och nästan gosar ihjäl de alldeles för söta kattungarna
då man drar iväg spontant och sover i tält en natt med finaste vännen
livet börjar sakta ta sin form igen
twitterutdrag 6 juni 2013
Kollar tillbaka i instagramarkivet och riktigt MINNS hur fantastiskt euforiskt lycklig jag var över livet för ett år sen. Älskade allt och alla och livet var verkligen på topp.
Herregu vilken resa det varit sen dess. I min årsresumé på bloggen (min förra blogg) vid nyår summerade jag 2012: det har gått upp och ner, men mest upp, definitivt mest upp.
Å GREJEN ÄR DEN att jag blir så ledsen för jag vill verkligen vara så där jäkla glad och lycklig som jag var då.
För nu, ett år senare, har jag blivit väldigt formad, jag har lärt mig saker som gjort att jag vuxit i mig själv och jag har insett saker jag inte gjort förut, vilket gjorde att jag hamnade i en otrolig svacka och blev vilsen i mig själv.
Jag är fortfarande glad, det är liksom på väg uppåt igen och jag är så lättad över det, men jag minns så tydligt hur jag verkligen ÄLSKADE ALLT. Nu vet jag att man går genom toppar och dalar ständigt genom livet och att euforin över livet inte kommer stanna för alltid. Men jag blir smått ledsen när jag ser folk i dagens läge som beskriver EXAKT samma känslor som jag hade för ett år sedan och så kan jag relatera till det för att jag gick igenom det för ett år sedan, men inte känna med dem, just för att det var ett år sedan.
Blir väl bara en aning avundsjuk egentligen för jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att vara så där hög på livet igen.
en vaken idiot 00.01
och här är jag
en vaken idiot som tänker på dig
och jag vet att jag egentligen inte borde
med tanke på att det egentligen inte finns någonting att tänka på
fast samtidigt som det inte finns någonting så finns allt
allt du gör och allt du säger
allt som förvirrar mig
och inget blir bättre av att du gör allt när jag är närvarande
för hur ska jag någonsin kunna tolka allt du gör
när jag inte ens vet om du gör det du gör med mening
och här är jag
en vaken idiot som undrar vad som egentligen händer
för jag fattar ingenting
vad vill du vad gör du vad är det som händer
är det så här det känns när något viktigt är på gång
är det verkligen så här det ska kännas
som vanligt håller jag tillbaka
och tycker att du är feg
precis lika feg som jag
vet du ens om vad du gör med mig
är du medveten om det
att du kan få mig så lätt att falla tillbaka till samma ställe om och om igen
att du kan få mig att må och känna saker ingen annan kan
och vet du hur du får mig att må
mitt i all denna röra får jag tag i en känsla
jag tycker inte om det här
för jag är så sårbar och blottad och så himla himla dum
att jag är så nära på att falla för någon som inte har en aning
inte har en aning om vilken påverkan den har mot mig
och du bara leker runt
tror inte att jag påverkas av det du gör
och jag är så nära på att falla för någon som inte faller för mig
jag tycker inte om att så lätt bli förvirrad
så lätt falla för dig
för helt plötsligt har jag inte kontroll längre
och jag vet inte hur jag får tillbaka den
jag vet inte ens om jag vill ha tillbaka den
och här är jag
en vaken idiot som skriver om dig
skriver om dig som inte ens kommer läsa det här
men vad spelar det för roll
när ingenting kommer hända
22.04
och där är du
i andra sidan av rummet
och jag ser på dig
ser att du inte ser mig
och här är jag
i andra sidan av rummet
och ser att du inte ser mig
och tänker att det är lika bra
tankar
känslor
värme
en längtan efter något som inte kommer bli av
för det går inte
kan inte
får inte
och jag är inte redo
och inte du heller
men tänk om
alltid det där
tänk om
nej
snälla tankar sluta virvla runt
snälla känslor sluta vilseled
snälla kropp sinne och hjärta
sluta med det ni gör
sluta längta
det går inte och det vet ni själva
det vet ni
det går i n t e
