jag har inte skrivit på ett tag.

jag har inte orkat, och det gör jag väl egentligen inte nu heller men jag känner att jag måste, och vill.

 

jag har hamnat i den där svackan igen, den där jag var i innan sommarlovet. då livet inte var roligt och allt var meningslöst. allt var jobbigt och tyngde ner axlarna. jag känner att det är på väg tillbaka igen och jag vet inte vad jag ska göra för att motverka det. för alla säger att man ska se det från den ljusa sidan och le lite mer och be andra om hjälp och gör det här och det här och det här så ska du se att det bli bra. men om man inte ens orkar då? då man har noll energi till att ens fråga om hjälp? då man försöker klara skolarbetet och livet i övrigt själv och märker att det faller isär men inte ens har energin att hålla det samman? när man vet att man skulle kunna ta tag i allt men det går liksom inte för du ligger hellre i sängen och gråter för att det är enklare än att försöka ta sig i kragen och faktiskt fixa allt. vad gör man då? 

 

vad gör man när man faktiskt vet att det kan och kommer gå uppåt igen bara man ger det en chans men man ser det meningslöst just nu så varför ens försöka?

 

och hur förklarar man ens för någon hur det känns allra längst in? hur förklarar man de nervösa sammanbrotten inombords som redan börjat fastän att man bara gått en månad i skolan? hur förklarar man att det gör ont och allt är trassligt och förvirrande inom en fastän man vet att man egentligen har det bra? man gör det inte. för man vill ju inte vara den där som egentligen inte har några problem utan bara mår dåligt för tillfället. för egentligen har jag det ju bra och egentligen är jag ju glad. jag har bara varit ledsen ett tag. och det går ju över snart. för det säger ju de flesta. och det säger ju jag också. så det går ju över snart och då blir det ju bra igen. då kan jag bli den där glada igen som fått motivationen tillbaka och som sprider leenden istället för tomma blickar till människor. för de säger ju att det kommer bli bra igen.