det har gått över en månad sedan jag skrev här sist och jag var helt omedveten om att det gått så lång tid.

vardagen är som vanligt och skolan är både pest och kolera samtidigt som man inte kan välja den ena av.

pressen har följt med mig som min egna skugga och stressen och prestationsångesten har skrikit mig över axalarna PRESTERA MERA DU KAN BÄTTRE DU ÄR SÅ HIMLA DÅLIG FATTAR DU INTE ATT DU MÅSTE PRESTERA MER KOM IGEN DÅ PRESTERA DU KAN JU PRESTERA PRESTERA PRESTERA.

 

och någonstans där tappade jag kontrollen helt och bröt ihop framför oroliga föräldrar som älskar mig så mycket och vill mitt allra bästa och det vet jag så väl att det värker i hjärtat. och jag har slutat låtsas om att jag mår bra emellanåt för ibland mår jag inte bra. självklart mår jag bra men jag mår inte bra fastän att jag gör det. det är en himla berg och dalbana och balansgången i livet just nu är så himla svår att balansera. lovet kunde inte ha kommit lägligare och det kunde inte ha startat bättre. tillsammans med fyra andra fantastiska fina människor firade vi att emma överlevt sjutton år i denna värld (okej emelie låt lite mer dramatisk) med mat tårta bra musik och skratt så att det gjorde ont i magen. jag öppnade upp min blogg som funnits sen 2009 som fick mina vänner att vika sig av skratt och tårarna var nära att rinna över för att allt jag skrev var så himla roligt. jag har gjort det jag velat hittills på lovet och tagit allt i min egen takt för en gångs skull. fina människor får mig att återvända till glada emelie emellanåt och jag är så tacksam över det. för den där glada emelie behöver komma tillbaka, helst nyss. och denna glada emelie fyller om 32 dagar myndig och det ser hon fram emot. tills dess ska hon försöka klara av vardagen bäst det går.