Kollar tillbaka i instagramarkivet och riktigt MINNS hur fantastiskt euforiskt lycklig jag var över livet för ett år sen. Älskade allt och alla och livet var verkligen på topp.
Herregu vilken resa det varit sen dess. I min årsresumé på bloggen (min förra blogg) vid nyår summerade jag 2012: det har gått upp och ner, men mest upp, definitivt mest upp.

Å GREJEN ÄR DEN att jag blir så ledsen för jag vill verkligen vara så där jäkla glad och lycklig som jag var då.

För nu, ett år senare, har jag blivit väldigt formad, jag har lärt mig saker som gjort att jag vuxit i mig själv och jag har insett saker jag inte gjort förut, vilket gjorde att jag hamnade i en otrolig svacka och blev vilsen i mig själv.

Jag är fortfarande glad, det är liksom på väg uppåt igen och jag är så lättad över det, men jag minns så tydligt hur jag verkligen ÄLSKADE ALLT. Nu vet jag att man går genom toppar och dalar ständigt genom livet och att euforin över livet inte kommer stanna för alltid. Men jag blir smått ledsen när jag ser folk i dagens läge som beskriver EXAKT samma känslor som jag hade för ett år sedan och så kan jag relatera till det för att jag gick igenom det för ett år sedan, men inte känna med dem, just för att det var ett år sedan.

Blir väl bara en aning avundsjuk egentligen för jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att vara så där hög på livet igen.