och så var man tillbaka i skolan. tillbaka till rutiner och allt det som hör till. tillbaka till klassen. tillbaka.
och det känns rätt så bra ändå. för jag behövde få tillbaka mina rutiner. och allt det som hör till.
detta är mitt sista gymnasieår. sista året. s i s t a året. tiden försvann och snart står jag på flaket och skriker halsen av mig. jag längtar dit. det är lite mindre än ett år kvar tills dess. dock kommer även det året försvinna lika snabbt som de två tidigare åren. för snart är det sommar igen. så sa jag förra året. snart är det sommar igen. och nu är den över. och mitt sista år i gymnasiet har startat.
och det kommer bli så himla bra.
så jag drog iväg i fem dagar. med mina vänner i en halvskabbig men ändå charmig husvagn. drog iväg och lämnade allt hemma.
och jag mår som bäst när jag är med dem. när jag får umgås med de som får mig känna mig älskad. som får mig känna mig betydelsefull. som ändå accepterar mig helt och fullt när de vet att jag inte är glad och på perfekt humör jämt. som orkar med mig trots att jag är jobbig.
och jag mår som bäst när jag är hemifrån. när jag får umgås med människor som på riktigt vill umgås med mig. som är intresserade av mig. och jag mår som bäst när jag får vara uppe sent på kvällarna. när jag får skratta tills jag skriker och bokstavligen få träningsvärk i magen av det. när jag får sitta bak på en av mina vänners pakethållare när vi cyklar genom festivalområdet och alla tittar på en. när vi köper fula mössor och nästan kissar på oss av skratt just för att vi blir så fula i dem. när jag får äta mat klockan halv ett på natten med mina vänner och snacka skit. när jag får dansa mig svettig sent in på natten. när jag får visa mina vänner hur mycket jag älskar dem. när jag får vara med i vettiga samtal. när jag får inse att livet är rätt vackert ändå. när jag får dansa och hoppa tills fötterna värker. när jag bara får dras med i den gemensamma rörelsen bland folkhavet under spelningar. när jag får skriksjunga till låtar tills rösten sviker. när konfettin klibbar fast på min svettiga hud.
när jag får kramas massa massa massa och bara andas. när jag får gråta när ingenting är bra. när jag får leva när livet är perfekt. då mår jag som bäst.
när jag får gå igenom livet med mina vänner. när jag får gå igenom livet med Gud. då spelar det ingen roll om det innehåller blod, svett och tårar. för med dem är jag hel. och med dem mår jag bäst.
Jag står där, mitt i folkmassan, över femhundra människor är runt omkring mig, och lovsjunger. Låt efter låt efter låt, och vi tröttnar aldrig. Energin är nästan elektrisk och tjuten, jubelropen och hyllningsorden efter låtarna, allt till Honom, är öronbedövande.
Och där står jag, mitt i folkmassan, och för första gången på länge känner jag att nu, äntligen, så lovsjunger jag från hjärtat igen. Efter all denna tid, med frågor, förbön, samtal, tankar och frustration, så har äntligen något lättat. Som jag visste att det skulle göra. Äntligen äntligen äntligen så känns det äkta igen. Så som det ska göra.
Och här, mitt ibland alla oss människor, sker det saker konstant. Brustna människor blir hela, djupa sår blir läkta, folk blir friska, människor får liv, hjärtan får något att slå för. Här, mitt ibland oss, rör sig någonting större än oss själva, större än vi kommer förstå. Det är överallt hela tiden och sprider en speciell stämning över platsen där vi är. Det är något annorlunda än vad vår värld har att ge. Det är tryggt.
Och nu efter all denna tid, efter denna jobbiga period, har det släppt. Jag har återupptäckt det jag upptäckt innan. Fått återuppleva det jag upplevt innan. Jag har fått komma tillbaka till dit jag en gång varit. Jag har fått förstå ännu en gång vad det verkligen handlar om. Att jag inte klarar mig själv. Att det inte ens handlar om mig. Och det spelar ingen roll vad jag tycker, känner eller vill. För det handlar om Honom. Det är Han som är grejen. Och det spelar ingen roll vad jag tycker om mig själv, för Han älskar mig oavsett vad.
Så efter denna vecka kommer jag hem igen, med ett lättare hjärta, ett bredare leende på läpparna och en större trygghet än innan. För det är så här det ska vara. Jag förstår inte hur jag ska klara mig utan det. Och det går inte heller. För det är inte meningen.
