Jag står där, mitt i folkmassan, över femhundra människor är runt omkring mig, och lovsjunger. Låt efter låt efter låt, och vi tröttnar aldrig. Energin är nästan elektrisk och tjuten, jubelropen och hyllningsorden efter låtarna, allt till Honom, är öronbedövande.

Och där står jag, mitt i folkmassan, och för första gången på länge känner jag att nu, äntligen, så lovsjunger jag från hjärtat igen. Efter all denna tid, med frågor, förbön, samtal, tankar och frustration, så har äntligen något lättat. Som jag visste att det skulle göra. Äntligen äntligen äntligen så känns det äkta igen. Så som det ska göra.

Och här, mitt ibland alla oss människor, sker det saker konstant. Brustna människor blir hela, djupa sår blir läkta, folk blir friska, människor får liv, hjärtan får något att slå för. Här, mitt ibland oss, rör sig någonting större än oss själva, större än vi kommer förstå. Det är överallt hela tiden och sprider en speciell stämning över platsen där vi är. Det är något annorlunda än vad vår värld har att ge. Det är tryggt.

Och nu efter all denna tid, efter denna jobbiga period, har det släppt. Jag har återupptäckt det jag upptäckt innan. Fått återuppleva det jag upplevt innan. Jag har fått komma tillbaka till dit jag en gång varit. Jag har fått förstå ännu en gång vad det verkligen handlar om. Att jag inte klarar mig själv. Att det inte ens handlar om mig. Och det spelar ingen roll vad jag tycker, känner eller vill. För det handlar om Honom. Det är Han som är grejen. Och det spelar ingen roll vad jag tycker om mig själv, för Han älskar mig oavsett vad.

Så efter denna vecka kommer jag hem igen, med ett lättare hjärta, ett bredare leende på läpparna och en större trygghet än innan. För det är så här det ska vara. Jag förstår inte hur jag ska klara mig utan det. Och det går inte heller. För det är inte meningen.